Baksidan av självförverkligandet
Generationen före min har alltid varit tacksamma och strävsamma. De har arbetsmoral och besparingar. Min Generation har inte behövt vara tacksamma, vi har snarare fått "lära oss" att vara det. Att ha sparade pengar får i så fall ske i form av en investeringe, en bostadsrätt på rätt adress, gärna med bidrag från den strävsamma generationen. Jag låter kanske "ung" men faktum är att min generation vet åtminstone om att tacksamhet existerar. Generationen efter mig tycker att världen som arena nästintill har blivit tråkig och att bostadsrätt är en rättighet. Jag säger inte att det är dåligt, för samtidigt utvecklas vi och allt omkring oss snabbare. Men har vår brist på tacksamhet skapat vårt enorma behov av självförverkligandet?
Jag älskar självförverkligande & har förespråkat det i hela mitt liv - att vi ska hitta oss själva, göra det vi själva vill och det vi drömmer om. Men har vi i vårt sökande efter oss själva glömt bort att vara tacksamma mot de som gav oss alla möjligheterna från början?? Har vi under vägen, glömt bort de allra viktigaste, i vår jakt efter att uppfylla oss själva? Kanske blir vi aldrig hela utan varandra. Det är möjligt att det är tacksamheten som saknas för att vi ska känna oss lyckligare, i livet och med oss själva.