Medan livet pågår
Jag föll helt hejdlöst men inte första gången vi sågs. Jag blev visserligen storm förälskad, men första gången vi sågs så tänkte jag dra efter en kvart. Inte för att du inte såg bra ut, för det gjorde du. Jag tänkte gå för att våra världsbilder frontalkrockade. Du sa att det inte var så & vi diskuterade medan snöblandat regn öste ner. Jag blev kär först några dagar senare, på tisdagen, i det där telefonsamtalet om att vi skulle bli ett team. Som jag längtat efter det. Du gav mig komplimanger på ett sätt jag inte var van vid. Överväldigande och storslaget, om hur jag var och om hur jag såg ut. Att du behövde någon som mig i ditt liv. Du lovade mig världen och jag trodde dig. Om vi aldrig pratat den där tisdagen, vad hade hänt då? Det finns dock inget om i verkligheten & jag ville vara en del av ditt fartfyllda liv. Redan från början uttryckte jag en rädsla för att jag inte kommer få plats i den här relationen. Du sa att jag får säga till i så fall. Du trodde på oss & det gjorde jag med. Med tiden kände jag att det inte fanns något "vi" i oss. Du blev irriterad när jag nämnde det. Sa åt mig att inte ha så bråttom, du själv var redan på nästa sida, utan mig. Jag ville vara med dig och kanske gjorde den insikten dig nonchalant. Jag upplevde att du tog mig förgivet & istället för den utlovade världen, tyckte du att jag krävde för mycket. Om våra världsbilder krockat från början, var frontalkrocken ett faktum nu. Du drog. Jag var omtumlad, men okej. Jag föll hejdlöst för dig, men nu har jag lämnat ifrån mig stafettpinnen. Den är inte min att förvalta, ingen mer diplomati, inga fler kramar och jag ber aldrig mer om ursäkt för sakerna jag aldrig gjorde. Det fanns aldrig något vi, men vi är definitivt över.
Jag vet att det hade passat med ett vackert slut, något hoppfullt. Så här kommer det: livet är inte slut, utan pågår för fullt! Medan livet pågår.