Om att ses sig omkring & styrkan i att vara arg över orättvisor
I torsdags satte jag mig på bussen och åkte till ändhållplatsen, jag hade visserligen en plan för vad jag skulle göra där. Det var tur att jag åkte, jag funderade på att ställa in. Jag skrattade mycket och tiden försvann. I varje stad jag bott, har jag så många gånger tänkt att jag någon dag bara ska åka runt för att se slutsationerna, för att se mig omkring. Att se mig omkring har verkligen alltid legat på min topplista. Jag har varit hyfsat bra på det i de flesta städerna, men sett långt ifrån alla slutstationerna.
Humörmässigt har det varit minst sagt upp och ner den här veckan, mest ner de dagar där natten har bjudit på för lite sömn. Vi (jag) fungerar inte så bra utan sömn, men det är en insikt jag behöver ha om och om igen. Hela den här veckan har jag gått runt och funderat på Melissa Horns textrad "Är jag argare nu?" På ett sätt är jag mer balanserad än vad jag var som tonåring, förutom det, är jag absolut argare nu än förut. Jag är mer medveten om orättvisorna, jag kan mer och har en större världsbild. Jag är arg för att det är så ojämställt mellan kvinnor och män. Jag skrev uppsatser om det på universitet och jag har diskuterat det i tid och otid. Det är obekvämt med orättvisor, det är det som är hela poängen med att prata om de. När vi pratar om de, kan vi uppmärksamma orättvisorna och skapa förändring tillsammans. Jag är argare nu, men jag har fortfarande nära till skratt.
