Lugnet efter stormen har aldrig varit min grej
Efter en intensiv period kan det ibland kännas tomt när det väl blir lugnt. Hur beskriver man det? Hur delar man det med andra - dvs att det är i lugnet efteråt som man behöver stöd? Att kaoset hanterar jag, men sen då?
Jag har flera gånger i min karriär fått höra att jag är oerhört bra på att hantera kaos. Det beror såklart på att jag tränat på det många gånger, tvärtemot bilden att "vi bara kan saker" tror jag på att övning ger färdighet. Det beror även på att jag har skaffat mig verktyg som jag både använder själv & delar med mig av till andra.
I kaoset har jag lätt att skapa struktur trots avsaknaden av den initialt, att följa övertygelsen om en sak i taget, att prioritera det viktigaste först, att förstå vad som behöver göras direkt och vad som kan vänta, att vara professionell och empatisk i en nästintill omöjlig symfoni. Det har jag tränat på, det är jag bra på. Jag är däremot dålig på att hantera lugnet efteråt, när stressen och pressen lagt sig. Jag är helt otränad i det, har varken verktyg eller nycklar. Jag har dock mycket erfarenhet av att gör samma misstag gång på gång, jag tror att allt är bra och att jag inte behöver stöd. Det blir ologiskt i mitt huvud att jag behöver stöd i att befinna mig i en icke stressig period, som följer efter att jag har befunnit mig i en stressig period. Jag behöver hjälp att hantera lugnet men jag har ingen aning om vilket stöd jag behöver och här går jag fel varje gång - jag berättar inte att jag behöver stöd för det verkar så befängt.
Hur får man stöd att komma till ro i sig själv? Då menar jag inte att sätta mig på en sten och hitta mig själv-ro, utan bara att hitta balans i att inte prestera 110, att det är ok att det är lugnt och att rastlösheten inte behöver skapa ilska utan kan vara ett tecken på att andra saker än press går att fylla tiden med. Helt enkelt att få vara okej. Jag förstår varför jag inte har den nyckeln, jag är 34 år och letar fortfarande.