Positivttindrande

När jag lever i tvåsamhet så är jag emellanåt rädd för att bli själv, leva själv & bli ensam. Dvs rädd för att bli lämnad. Den rädslan är ju såklart helt snurrig. 

För ett, jag vet ju att jag klarar mig själv och två, det är mer konstruktivt att njuta av tvåsamheten än att befara att den ska ta slut.

Tvåsamheten har både ett skimmer kring sig och ett gäng begränsningar. Den gör så att elräkningen blir hälften så dyr, och så att vardagskvällarna blir mer skimrande. Tvåsamheten begränsar oss genom sina normer och den kan även stoppa in oss i mallar som inte är bekväma. Vi kan bli bortglömda i vår tvåsamhet, både av andra singelvänner och av oss själva i vår relation. Komplexiten är även mångfacetterad, vi kan bli missförstådda och missförstå. 

Rädslan jag känner är irrationell, men verklig i sin knasighet. Den går både att ta på, men samtidigt inte att förklara. Jag har försökt att prata om den, många gånger, men eftersom den saknar logik går mitt resonemang i cirklar. 

Det jag landat i är ologiskt men ändå konkret, jag är självständig, jag klarar mig oavsett. Det andra som jag landat i, är att livet handlar om att orka leva i osäkerheten, det är härligare att släppa in än att ha garantier. Kärlekens magi är full av skimmer, men saknar garantier.