Positivttindrande

2019-01-28, En del människor kommer in i våra liv för att sedan inte stanna så länge som vi önskar. Det är ledsamt när det inte blir som vi önskat oss. Det är helt okej att deppa, att vara ledsen är underskattat. Vi har inte övat på det tillräckligt mycket. Vi har inte övat på att säga fina saker om oss själva, men vi har inte heller övat på att vara riktigt ledsna. I måndags var jag riktigt ledsen, så där ledsen så att tårarna rann ner för mina kinder och gjorde mina alltid välmålade ögonfransar kladdigt svarta. Det gjorde ont i kroppen av ledsamhet. Jag sa inte till mig själv att allting kommer bli bra. Jag sa inte heller att jag inte får vara ledsen. Istället var jag ledsen, så där innerligt ledsen, för att du inte vill vara med mig. Det kan ju tyckas märkligt eftersom att vi knappt känner varandra, men livet är inte logiskt alla gånger. På tisdag var det en ny dag med allt vad det innebär. I dag har jag också välmålade ögonfransar, övertygad om att vi har bästa möjlighet att skapa nya minnen, om vi tar våra känslor på allvar. Det innebär inte att det alltid är bekvämt att vara en känslomänniska och även om jag emellanåt glömmer bort fördelarna, har jag lärt mig att det inte är så farligt att vara ledsen.

 

Min pappa har också lärt sig hur jag fungerar. Varje gång jag är ledsen och han vet om det, så vill han ha kontakt. Jag som alltid tror att jag vill gråta i min ensamhet, blir alltid lika förvånad över hur bra det känns att vara älskad av världens finaste pappa. Han säger alltid att jag är bäst, oavsett om det stämmer eller ej, så känns det skönt att höra. Om jag inte svara i telefonen direkt, lämnar han meddelanden, sådan är han världens bästa pappa.

 

Att få vara ledsen emellanåt är en styrka, det känns inte så i stunden. När jag har torkat tårarna och sett till så att ögonfransarna är välmålade igen, sköljer insikten över mig att en del av livet är att det går upp och ner. Det vi kan göra är att se till att vår lägsta nivå är hög.