Lova att du aldrig träffar någon som är dum mot dig. Orden ekar i ett hav av evighet, för det är så mycket tid vi tror att vi har när vi är unga. Jag är ledig idag och fick börja med problemlösning, då SJ helt sonika ställde in mitt tåg. Jag ser
hur landskapet flyger förbi och slutdestinationen är dalarna. Jag tog nästa avgång, istället för ersättningsbussen som eventuellt skulle gå senare. Infon gav inga klara besked, alla information ska dock utvärderas i en enkät, det känns
som ett hån men vi är så vana att ingen orkar bli upprörd längre. Det är mångas fel men inte personalens. Hela Stockholms central var full av olyckliga resenärer. Någon försöker ge mig godis som reklam för att jag ska vilja byta till
ett IKEA-kök, som en tröst i förseningskaoset och allt känns så svenskt. Jag tackar nej, vitt raffinerat socker gör mig varken gladare eller till en snabbare löpare. Föreseningskaoset är totalt men jag har varit med förr, jag har åkt
så mycket tåg i mitt liv. Jag kan sträckan Lund - Rättvik & jag vet exakt hur man ska parera en förseningar. Aldrig fråga innan om man får åka med nästa avgång, hoppa på & be om ursäkt i efterhand om det blir problem.
Funkar varje gång!
Samtidigt som evigheten swichar förbi utanför så funderar jag på löftet som få av oss höll. Istället har vi både sårat och sårats av träffar och avslut, av drömmar, mål, ambitioner och slit. Hur det vissa gånger har känts som att tiden stått
still och andra gånger har tiden gått för fort. På timing och på att den där evigheten är kompromisbar medans nuet inte är det. Nuet rymmer ögonblick som vi inte får tillbaka men som vi tillåts spara inuti.
Ibland förbreder vi oss mer för hur vi hanterar att bli dåligt behandlad än bra. Att bli bra behandlad kräver nämligen att vi är öppna, tillitsfulla och modiga, och hur läskigt är inte det?
"Men Madde jag respekterar dig, det förstår du va? Det vet du väl? Du har mer pondus än mig, ja mer pondus än de flesta"
Jag har ingen aning om evigheten, men jag tar ett ögonblick i taget, här i nuet.
