Helg i september.
Regn å rusk är inte mitt största problem med hösten, utan det är utan tvekan mörkret. Hur det omsluter mig när jag minst anar det, hur skymningen kommer över mig, på väg hem och i löparspåret. Jag är inte rädd, jag bara ogillar mörkret. Jag är sällan
rädd, men mörkret gör att det som förut badade i ljus inte går att se och det medför att vi tappar kontroll och överblick. En bra grej med regninga dagar är att man får befinna sig inomhus!
Helgen har så här långt varit bra. Jag och hösten försöker hitta ett sätt att förhålla oss till varandra. Vi tar små steg och ibland när hösten skimrar i alla sina mäktiga färger kan jag för en liten stund se den charm så många pratar om. Dock måste
jag medge att jag och hösten har en bit kvar för att komma överens
