Vad vill du säga när allting är sagt
Jag lyssnar mycket på sorglig musik, på vispopp om olycklig kärlek och krossade hjärtan, hur det känns att bli bortvald och att välja bort. Jag förstår att det inte är korrekt val för att känna sig glad.
Jag tittar och lyssnar mycket på nyheter, dokumentärer, granskande journalistik. Speciellt det sista.
För någon vecka sedan drömde jag en mardröm om att min partner hotade mig med pistol för att råna mig på pengar. Ibland räcker liksom verkligen för att ge oss mardrömmar, jag hade bara titta på nyheterna kvällen innan. Vi matas med katastrof och delvis är det för att det är så läget är. Men jag är även bra på att hitta det och det hittar mig. Jag förstår att det inte är korrekt val för att känna sig glad.
I mitt arbete är jag oftast med när en situation har blivit problematisk, svår och komplex. Jag får träna oerhört mycket på problemlösning, emellanåt är jag riktigt bra på det, andra dagar tar komplexiteten över och frustrationen rinner över på mig, ibland befogad men ofast inte, för det är sällan/aldrig jag som ligger bakom att problemet uppstod. Ingen minns hur det började, alla minns hur det känns.
Jag brukar beskriva mig själv som en positiv och lösningsforkuserad person.
Jag tror att jag allt för sällan frågar mig själv vad jag menar med det positiva och ibland är jag rädd att jag inte längre är den jag tror. Alltså jag tror att jag är positiv, men i själva verket är jag frustrerad, jag förstår att det inte är korrekt val för att känna sig glad att bära runt på den där frustrationen.
Är glädje ett val?
Är glädje en tanke från hjärnan som sedan mynnar ut i en känsla?
Om man väljer andra val, kommer glädjen mer naturligt då?
Gladare musik, mindre granskande journalistik och en gnutta mindre konflikter.
Vad vill jag med allt detta
Sätta ord på självbilden, ta tillbaka glädjen.
Eller ringa in glädjen,
finns det glädje i att höra vacker musik, hålla sig uppdaterad och få vara en del av lösningen som ingen trodde gick att finna, och jag fann den?
Kanske är svaret mångfacitterat som alltid.
Självbilden kanske fortfarande är korrekt, förändringsbar över tid, men fortfarande rätt, alltså vi kanske är den vi trodde men vi behöver andra glasögon för att tex hitta det positiva igen.
Vem bestämmer över glädjen om inte vi gör det själva?