Det är så mycket vi måste ändra på och vi har så lite tid och jag undrar varför alla andra gör fel men kanske är det jag som gör fel. Det är för många frågor och uteblivna svar. Vi tar ett höstlöv i taget men luften räcker inte till och jag är irriterad
och frustrerad hela tiden. Jag vet inte varför, jag bara vet att något är fel men jag har inte ställt några frågor för jag vet inte hur jag ska formulera mig. Harmoni uteblir igen och istället landar irritationen som en objuden gäst och jag behöver
vara själv, men det enda vi har varit på sista tiden är ju själva, så ensam-tid är inte svaret på frustrationsgåtan. Som svar på allt låter jag som en tonåring med mitt vresiga vet inte. Jag vet inte hur länge höstlöv kommer skimra i höstfärger
men ändå har jag svårt att ta in dem. Ett löv i taget. Jag är svår att leva med och prata med och jag leverer inga förklaringar. Jag fattar inte vad det är och upptäcker att det är tisdag, min värsta dag sedan urminnes. Men jag hinner glömma bort det
varje gång.
Jag tror att framgång och misslyckande är sammanlänkade. Att de behöver varandra.
Vem är egentligen enkel att leva med jämt?
